Nu går vi härifrån, säger hon och reser sig från stolen. Vi får inte stanna för länge, de kan finna oss, hinna ifatt. Hon reser sig från stolen, hon reste sig nyss från stolen, den oavlåtliga rörelsen, tiden långsam som i en dröm. Löven på träden är rostfärgade och rör sig knappt i vinden. Uteserveringen ligger plötsligt öde. Ett stolsben skrapar till mot gruset, sedan blir det tyst. Vart tog hon vägen? Inte ljudet av en fågel, inte skuggorna som fladdrar framför björkar. Allt stilla.

Hon ropar från andra sidan gatan, vinden drar i hennes flätade hår och natten faller. På den här sidan har solen ännu inte gått ner. Hon säger, följ med. På hennes sida av gatan går vi nerför trappan till tunnelbanan, den svala luften som stiger där nerifrån, ryggarna ännu klibbiga av solsken.

När vi kommer upp igen är det eftermiddag, en tidig doft av snö. Gatan är nästan tom, på avstånd rör sig människorna, försvinner om hörnen och blir borta. Hon håller plötsligt min hand. Hennes handflata är sval och sprucken.

Hon säger, jag är; hon säger, öppnar munnen för att säga, ljudet som påbörjas och sträcks ut, gräsmattan vid trottoarkanten som rasslar till som av en plötslig höst och så blir stilla. Alla strån som gått i blom. På andra sidan gatan vaknar fåglarna i gryningen. Våra händer mot varandra, hudens strimmor. Vi sätter oss ner, stolarna på uteserveringen ännu fuktiga av dagg. Hon säger, vi är trygga här; hon säger, vi är här, nu.