Planetens puls är oregelbunden och dess andning ansträngd. Djupt i natten så jobbar du på din sjunde återfödelse. Utan ord så låter du din brinnande blick tala till din omgivning som vägrar att lyssna och förstå. Din psykiater försöker att dölja sin förvirring och de egoistiska ständigt småskraja förljugna trygghetsnarkomanerna som famlar blint i mörkret begeistrade euforiska överlyckliga över ingenting. En sjusärdeles grinig, tvär och bitter äldre herre sitter i en grantopp och reciterar Ferlin och försöker att nå himlen, men han faller ned och bryter nacken. Hans underbara död är ögonblicklig och mild och det är ingen som saknar honom. Några ljuvligt underbara små barn fattar inte hur stora de är och hur pass svårt det kan bli att vara människa. Deras grannar går på knäna av stress och krav och på grund av en skriande låg självkänsla så försöker de konsumera sig nöjda och glada vilket fungerar ett tag tills de står barskrapade, lamslagna och nästan katastrofalt vilsna i ett giftigt och snuskigt sugande träsk. Ett par snödroppar talar med en gråsparv glatt om våren som är på ingång och alla dagar fyllda med kärlek och sånger till solen som dansar i skyn. Några katter njuter omnipotenta av en fet fångad sork. Guds tilltal är barskt och strängt, uppmuntrande och uppfodrande: lev människor medan livet pågår, sen är det för sent. Älska och njut av era strålande dagar. Bejaka själen och bygg er existens av livets ljuvliga magi. Det är någonting mäkta stort att vara människa. Gör någon annans vilja till din. Värm någon med din eld.