Jag skrek och slog på mina knän och en del av mig dog
Såsom jag druckit vin, klätt av mig och mimat i sänghalmen
I så många år nu, varit den ovilliga under förklädnad
För dig, för inget, för ett liv jag ej fått möjlighet att lämna
Lätt för dig att säga att detta ämne aldrig ska komma åter
Jag vägrar i detta tiga, vårt vi må vara stendött,
för jag vet, olikt dig, att tystnaden är lögnens moder
Men hur i helevte kunde du söka tröst i en substans,
jag har ju alltid funnits här,
självuppoffrande och naken?