Nu snackar vi dynamisk psykologi,
inte kbt.

Inom PDT ( = psykodynamisk terapi )
kan man som psykolog anlägga åtminstone
två olika sätt att bemöta personens problematik.

Via och med hjälp av en vad man kallar 1)
"korrektiv emotionell erfarenhet"

eller via 2) en mer lyssnande, tolkande
inställning.

Alternativ 1 skulle jag säga är mest
vanlig idag, av flera orsaker, bl a
ekonomiska som i sig är ett resultat
av tidsaspekten. Alternativ 2 tar tid
något som väldigt många idag inte
upplever sig ha.

( man kan fråga sig vad tid då är för nåt )

Att konkret bemöta patienten på ett
annorlunda sätt än vad denne fått erfara
i sin uppväxt är många gånger fantastiskt
skönt och positivt.

Att få vara sig själv vad man än känt/känner
och få bekräftelse på KÄNSLORNA och inte
ett omdöme om PERSONEN och vad
man BORDE GÖRA/KÄNNA/TÄNKA,
är många gånger revolutionerande.

Känslan att "det finns en som ser mig"
och "fan om de också hade kunnat"
infinner sig.

Det här är i all välmening lite grand
att flirta med patienten men kan
behövas... allt beroende på grad av
jagstyrka hos patienten. En lägre
grad av jagstyrka kräver, skulle jag säga,
mer av alternativ 1.



En välstrukturerad människa med mer
av egen vilja ( jagstyrka ) kan bättre stå ut
med alternativ 2. Det tar längre tid
därför att terapeuten hjälper inte här
patienten på samma sätt med att
bemöta känslorna.

Här handlar det mer om att vänta
på att patienten ska hitta fram till den
känsla han/hon var tvungen att frysa ner
då det begav sig. T ex rädsla och sorg med
ilska och gråt i kölvattnet.

Läsaren kan säkert göra sig en bild av hur
lång tid det kan ta att närma sig något
man kanske tryckt ner under ett
helt liv.

Lättare då få ett "lugnande, bekräftande"
bemötande av sin terapeut.

Klokt är nog till sist att ändå INTE
ställa dessa "metoder" mot varandra
utan rent av lära sig se att olika skeden
i terapin kan komma att må bra av
än det ena, än det andra förhållningssättet.

Utan att blanda ihop dem, ty det är
naturligtvis kontraindicerande.