Jag skulle vilja bevara den här stunden
i en glaskupa,
att köra fram och åter;
låta flagna runt
i ögonblicksstycken
som i en sådan där snöfallskupa
från min barndom,
men den här stunden kan bara ses
som något återupplevt
just när den försiggår i helfigur;
ljudet, dämpat men påstridigt,
av Visions of Johanna
från Bob Dylans Blonde On Blonde
ur bottenvåningen
när jag ligger kvar uppe i sovrummet
efter första hästutfodringen
på morgonen 18 februari 2020,
gammal som gåtan,
katten utsträckt över mina ben,
Karl Ove Knausgårds del III ur Min kamp
uppvikt
”and these visions of Johanna are now all that remain”,
men redan när jag raspar detta
med en Castell HB 9000 från Faber Castell
i en b.n.t. Office olinjerad anteckningsbok
inköpt på Kontex i Boden
har början på denna text blivit ett minne,
som dessutom redan börjat omgruppera sig
och anta den gradvis förskjutna signifikans
som karaktäriserar existensens aldrig fullbordade metamorfos,
svängande och vispande som en lömsk katts svans,
och Dylan har nått slutversen i I Want You
på nedre botten
precis innan ”the Ragman draws circles up and down the block”
och pissnödigheten stiger i mitt medvetande
och kräver åtgärd

”Grandpa died last week”

Alla jag möter i min egen ålder
verkar ha stelnat,
gett upp,
medan jag känner mig som nån jävla tonåring
som brinner av lust
att upptäcka liv och värld