Snön och sången
och den vita vindens vidder.
Jag drar till Peru,
Jag drar till Bangladesh.

Främmande salt i en utdöd sjö
med fiskfjäll runt.

Jag sa farväl för längesen,
jag sa farväl till utblåsta stearinlågor.
Dammiga spegelansikten.
Okända sällskap i rätt kroppar.

Söders gamla kåkar man knappt minns.
Iskallt vatten från en dusch i källarn.

Men stan är sig lik.
Den rör sej i samma flyktiga ström,
masar sej fram i morrontrafik
med brun duffel och trasiga kängor,

upp mot kyrkan,
in bakom magasinet.

Tänder ännu ett ljus
och vet precis hur livet upphör en stund.
Man drar in luften,
låter den stanna där

i det ihåliga innanrummet. Tankarna far i väg,
långt bort och man somnar en stund.


Ska smida på en ny stad men i samma dröm.