Båten gjorde mönster i vattnet. Små virvlar och pilformade streck visade hur båten tog sig fram. Vattnet var svart och blankt på sina ställen. Hon kunde ha speglat sig i det, om hon ville. Men, hon satt lågt ner i båten och gömde sig för att ingen skulle se. Det gick bra i början. Båten flöt sakta med strömmen, sedan hörde hon hur de ropade och skrek.
”Där är hon.”
Som små kackerlackor rullade de ner för sluttningen mot flodbanken, ivriga att sätta tänderna i det råa köttet som var hon. Kackerlackorna var prästerskapet så som hon såg det.
Hon skulle bindas vid en påle och piskas. Hon skulle förnedras och hatas av alla. Hennes familj skulle ta avstånd från henne och sedan skulle hon förvisas. Helst dö för det som hon hade gjort. Allt skulle göra ont.
Leksakerna låg längst ner i båten invirade i ett tygstycke. En röd keramik gumma med bara en fot. En strådocka och ett spänne fanns där. Hon ville inte göra sig av med dem. Offra dem i templet? Nej! Artemis hade ändå inte velat ha de här. Det visste hon. Vad skulle Artemis göra med hennes leksaker? Hon hade offrat vin och vatten i stället, men det hade inte varit nog. Därför ville man bestraffa henne för hennes olydnad. Hon hade satt sig emot offerriten och sedan sparkat en präst. Hon ångrade det inte, men hon var ensam nu. Hon skulle inte få någon hjälp.
Innan männen nådde fram till flodbanken, så hade hon bestämt sig. Hon kastade sig ner i det svarta vattnet och lät sig flyta med strömmen. I den ena handen höll hon keramik gumman och spännet med den andra handen höll hon för näsan. Hon sjönk som en sten.
På flodbanken letade man efter henne och det sista hon hörde var männens rop. De hojtade och ropade till varandra. Man sökte blodtörstigt utmed floden på båda sidor, halva natten. Man lyste med sina facklor. Besvikna återvände man till sina hus. Man tröstade sig. Det var ju trots allt bara en flicka. De fick ta ut sin hämndlystnad på något annat sätt. Vem brydde sig egentligen?
Skulle någon sakna henne? Inte hennes familj. Kanske hennes amma, slavflickan som skulle stiga upp på morgonen och undra var hon var. Hon skulle kalla på henne och säga:
”Tessera, det är dags att stiga upp nu, lilla vän. Vävstolen väntar”.
Kanske skulle den överårige mannen sakna henne. Han som skulle ha blivit hennes make. Han skulle gnälla, flämta med tungan och kinka likt en överårig hund, lurad på ett mumsigt köttben. Han skulle inte få hennes oskuld. Efter en vecka skulle han ha glömt köttbenet och välja en ny flicka. De tankarna rann genom huvudet under de två sekunder det tog för henne att landa i det dyiga, nattsvarta vattnet.
Hennes föräldrar skulle skämmas och trösta sig med att de hade fina söner. Söner som skulle bli riktiga män, inte en flicka som man måste skämmas för. Hon hade inte ens börjat blöda och hon hade väntat så länge, varje dag precis som de andra flickorna vid brunnen, där de samlades för att hämta vatten i sina krukor. Blödde man, då var man stor, då kunde man få barn och då var man kvinna.
Vissa hade offrat sina leksaker till Artemis och sedan ångrat sig. Det var då hon bestämde sig för att hon skulle försvinna tillsammans med sina leksaker. Leksakerna tillhörde henne och ingen annan. Något tillhörde henne i alla fall. Hennes sköte var hennes, hade hon bestämt. Hon ångrade att hon inte hade sparkat prästen hårdare. Hon hatade den håriga handen som hade trevat sig upp för att undersöka henne, för att se om hon blödde. Nu blundade hon. Kanske var det lika bra att hon dog, tänkte hon, när vattnet sköljde över henne och hon sjönk djupare ner i floden. Skulle hon möta Hades på botten?
Uppströms passerade under tiden obemärkt en kanotliknande båt förbi. Ingen såg den. I fören satt en äldre kvinna. Hon hade fört in kanoten i vegetationen, gömt sig i buskaget och väntat ut de sökande männen. Sakta gled kanoten förbi i mörkret när allt hade tystnat. Hon undrade över oväsendet och vad de letade efter i det nattsvarta mörkret. En rysning gick genom kroppen när hon insåg att männen inte direkt var hennes vänner. Kringstrykande kvinnor bestraffades. Männen var hennes fiender. De hade kunnat döda henne om de hade upptäckt henne. Låta hennes kropp sjunka ner mot botten och sedan föras med strömmen ut till havs. Till havet kom man alltid, förr eller senare, död eller levande.
Kvinnans dyrbarheter i båten begränsade sig till bärnsten som hon hade bytt sig till av handelsmän från norr. Medicinala kryddväxter och honung hade hon plockat och samlat ihop i skogen och på fälten. En amfora med olivolja, en med vatten, en med vin, en fackla och en oljelampa, var annars det viktigaste hon hade med sig. Hon hade bytt sig till en del, stulit en del och samlat ihop. Sparat! Det dyrbaraste var dock kanoten som var hennes hem. Utan den skulle hon inte ha kunnat överleva. Hon levde på fisk, det hon hittade i naturen, det hon kunde byta sig till och det hon kunde stjäla. Hon var en tjuv och en kringstrykerska och hon älskade sitt kringflackande liv under den torra årstiden. Hennes skydd var mörkret och de svarta kläderna hon bar och hennes mörka hud. Obemärkt och i hemlighet färdades hon genom landskapen nattetid. Det hände att hon sov i träden om dagarna eller i den övertäckta kanoten i skydd av växtligheten. En gång hade hon blivit upptäckt av jägare, men Artemis hade räddat henne. En hjort hade sprungit fram ur skogen och männen hade ändrat riktning och följt djuret i deras jakt på det dyrbara köttet. Tack Artemis, hade hon tänkt och offrat en hel amfora med vin den kvällen för att tacka gudinnan och få ytterligare beskydd. Hon började sakta slappna av nu. Tankarna vandrade. Hon drack av vinet som droppade ner för hennes haka. Hon strök sig själv över kinden. Såsig av vinet och lättad över att hon hade lyckats smyga förbi, började ögonen blinka och hon dåsade till.
Stenbumlingen var stor och kantig. Vattnet inte särskilt djupt. Under den varmaste årstiden var floden delvis uttorkad. Den slingrade sig i stora bågar ner mot havet som ett smycke i landskapet. När kroppen stötte emot den grova stenen rispades ett sår upp, brett som en handflata på hennes ben. Men, flickan kände ingenting. Hon flöt vidare. Hon var medvetslös och nästan död. Det var först när hennes huvud for in i kanten på kanoten som hon vaknade. Hon skrek.
Den äldre kvinnan väcktes abrupt ur sin slummer. Flickan skrek av dödsångest och hävde sig upp på kanoten. Natten var svart och båda trevade med händerna framför sig.
”Hjälp mig, hjälp mig”, ropade flickan. Hon klamrade sig fast vid kanotkanten.
”Du välter oss”, skrek kvinnan. Med en kraftansträngning tog hon tag i flickans kläder och drog upp henne. Flickan var lätt men vattnet i kläderna tyngde ner henne.
Chockerad över händelsen, då hon hörde flickröstens skrik, letade kvinnan efter en fackla att tända för att lysa på flickan.
”Vem är du”, viskade hon.
”Jag är bara jag”, snyftade flickan.
”Vad gör du här?”, undrade kvinnan.
”Jag vet inte”, svarade Tessera. ”Jag heter Tessera.”
Hennes kropp darrade av köld. Blodet sipprade ner från hennes ben och panna. Hon fick en ullpläd att sno om sig efter att hon tagit av sig de blöta kläderna. I skenet av facklan lade kvinnan om såren på pannan och benet med blodstillande rölleka och tygremsor.
”Drick det här och lägg dig ner”, befallde kvinnan hårt.
”Där”, pekade hon, kan du vila eller sova. Havet ligger inte långt härifrån. Dit vill jag innan det blir ljust. Där kan du hoppa av sedan.”
Flickan drack upp vinet och lade sig ner på en kudde. Hon höll sin leksak, keramik gumman hårt i handen och blundade. Spännet satt fast i kläderna men strådockan hade hon tappat. Tessera undrade om den var på väg till havet och sedan somnade hon.