Så nätt sonettens fåglar svävar. Var

ju sällan dina, men du drogs till dem

såsom en kärlekens utsände. Fem

små rader eggar när brudens trollkarl

benådar dig och låter mustig doft

och klanger stiga ur den svarta jord

som ord och skiljetecken är. Från nord

en vind av is och död i kropp och loft.

Det fryser. Tingen, köttet, källans vann.

Så grå och öde traktens avenyer

med rosa moln av sten i ovan. Allt

som var har domnat likt en sömnsjuk sajt.

Om morgonen ett hopp: vår gula sfär

essensens moder, skymtande gestalt.