I min känsliga tonårsperiod närde jag länge tanken att skriva en bok som skulle ha just den titeln.
Min besvikelse var omåttligt stor när jag hörde på TV att en för mig okänd person redan hade tagit sig an denna bok och till råga på allt redan var klar med titeln. Det är ju så att nästan ingen kommer ihåg tvåan. Ibland säger lustigkurrarna nr två är förste förlorare. Så det var inget annat att göra än att skrota projektet. Ytterligare ett projekt som inte kunnat lämna idéstadiet.
Men icke desto mindre händer det att jag sysslar med frågan i min fantasi och mitt tänkande. Jag utgår från att frågan trots allt har ett allmänintresse.
Så här ser jag frågan.
Jag är ibland lite avundsam på människor som åtminstone ytligt sett inte besväras av ett alltför djuplodande tänkande. De lämnar in till helgen sina obligatoriska rader sitter som klistrade vid TV n tar sina förluster med jämnmod och inställer sig på sin arbetsplats när måndagen kommer. Och livet kan liknas vid stilla flyter Don. Det är klart det händer även dessa människor kan känna ett behov att muntra upp sig med några meningar som denna. Där livet är, är jag och där döden är .är icke jag (
var det klargörande?). Jag läste i en större morgontidning att meningen med livet var själva livet. För det första känns det för mig som ett cirkelresonemang inte alls klargörande och framför allt inte tröstande.