Med denna text vill jag reflektera över något som jag inte trodde på då för 21 år och 9 månader sedan ungefär (sidan skrivs 2020-02-19). ”Livet går vidare”.

Då … jag vill bara följa dig … jag vill inte leva utan dig … eller jo det vill jag kanske ändå … jag har ju dina syskon. Jag hörde och läste om människor som hade förlorat sitt barn för 10 år sedan och jag förstod inte hur det skulle gå till. Jag skulle ju inte överleva den smärtan jag befann mig i. Man kan omöjligt överleva att förlora barn och man kan inte överleva att bara äta nudlar. Förr eller senare måste det ändå leda till att kroppen inte orkar längre … eller hur? Jag tror inte att jag tänkte så utstuderat men en del av mig hade gett upp livet. En annan del av mig överlevde för att det fanns nära och kära som skulle ha mått än sämre om även jag hade gått vidare efter dig. Idag … är jag glad att jag valde livet igen.

Nu … sorgen efter dig har gjort ont och ibland skär det till och gör ont igen. Det är okej. Det är kärleken till dig som känns, kärleken till ett älskat barn som jag aldrig fick lära känna helt och fullt. Nu kan jag gråta igen. Nu kan jag minnas dig med sorg och smärta men jag kan även minnas ditt jollrande och skratt och hur stadigt du satt och hur du mötte mina ögon. Jag minns inte enbart din kropp stilla och livlös, blek, kall i min famn. Jag minns dig som levande, frisk och alert också.

Men ibland slår det emot mig den där filmen som spelades upp om och om igen det första året efter din död. Den där hemska morgonen då jag hittade dig livlös i sängen, den första natten du fick sova i din säng hela natten. Och den sista. Jag minns och kan se framför mig nästan som i ett fågelperspektiv hur jag gick upp och hade den obehagliga känslan av att du inte låg hos mig som du brukade, hur jag lyfte telefonluren när din pappa ringde och jag sa att något var fel, att jag ville att han skulle vänta i telefonen medan jag hämtade dig. Han kunde inte vänta och vi lade på. Jag minns hur jag höll andan och kände ångesten/skräcken växa när jag närmade mig sovrummet igen. Jag kan nästan känna den känslan igen om jag tillåter mig när jag skriver detta. Jag minns hur jag gick in i det mörka sovrummet, din spjälsäng, klappade dig hårdare och hårdare på blöjrumpan, Hur jag kände efter var ditt huvud var och insåg att påslakan och filt omslöt hela dig. Hur jag lyfte upp dig och påslakan och filt följde med tills det släppte greppet om dig och du kändes kall. Så kall. Jag minns hur jag lade dig på min arm och petade upp munnen som sade ”plopp” som om en propp på en flaska smällde upp men lägre. Hur jag kände om du hade något i munnen, men bara kände en orörlig stel tunga. Jag minns fortfarande och det gör ont. Skillnaden nu är att jag för att minnas aktivt får ”trigga fram det” och exponera mig för minnet. Det gör jag inte ofta. Idag kan jag hitta tillbaka till minnet av den lilla glada grabb du var trots denna minnesfilm. Jag kan hjälpa mig själv till lugn i den inre stormen.

Länge låg sorgen kvar som en smärta i kroppen och den dyker upp och gör sig påmind varje år vid samma tid och blir som värst i januari till i början av maj. Av någon anledning är det den tid du levde till några veckor efter din död som är värst varje år. Min kropp minns. Men det tar inte över helt.

Jag har hittat styrkan att fortsätta att inte bara överleva utan faktiskt leva på riktigt. Jag har hittat styrkan att ta steg för att hjälpa andra människor i olika typer av smärta. Jag börjar närma mig att hitta en balans annat än allt eller inget. Jag är på väg åt rätt håll, på livets väg, i min värderade riktning. Du är en stor del av grunden till den riktningen. Jag var redan tidigt fast besluten att, om jag ändå skulle leva så skulle jag ta mig fram till ett sammanhang där jag kunde vara där för andra som varit med om svåra livshändelser.

Det finns inte en mening i att du dog, jag tror inte att din död hade en mening, men när livet vänder och drabbar eller slår oss, får vi skapa meningsfullhet i det och använda det för att ta ett steg i taget i en riktning som fungerar för oss.

Det är det jag har valt att göra.

Och jag ångrar mig inte.