Ibland hamnar jag där,
i hålet,
där jag blir helt utan skal
och känner mitt skinn svida.
Blickarna utifrån känns som
ett skrubbsår.
Blickarna menar väl,
det vet jag.
Men det är just det som får min kropp
att vilja brista.
Min hjärna säger ”håll i”
min kropp säger ”släpp”
Jag hamnar i mitten,
jag skäms.
Skäms över att jag blir sårbar.

Det handlar inte om att
bokstäverna hamnade
på helt fel ställen.
Eller att jag råkade säga fel.
Det är djupare än så.
Men ändå, vem vill bryta ihop
för ett par bokstäver på fel plats?
Eller en enkel felsägning?
Jag brottas med att sluta brottas.

Om det hade varit du som bröt ihop,
hade jag kramat dig och talat
om att du är bra. Mänsklig.

Men i spegelbilden står en hycklare.
Tar ännu ett steg in i spegelns
alla skikt, och där står hon och
gråter över att jag är så hård.
Försöker lyssna på henne.