en dunbädd blott var 

en väg någon frågade efter 

då skylten tagits ned 

som ägde världen 

kärleken dess 

innersta porers mirakulösa 

sammansättning  dess bjärta 

yta

har väl egentligen aldrig brytt 

mig om de Åländska öarna 

det slog mig enbart 

likt en resa för förberedelse 

mitt hus var rött 

vi ställde in kamin i köket 

ägnade år åt att lyssna till

de andras smärta och för varje 

vrå vi lämnat bakom oss blev 

livet åter i frekvenser mitt 

men aldrig så som vi skola haft 

det aldrig så nej aldrig riktigt så

klart kraftfullt meningsfullt 

mitt liv var andras blev andras 

nu har örnens blick fastnat 

kritiserar mig i klunkar djupa 

skrattande i toner av en film 

som faktiskt kan börja 

bjuder upp och dansen sköljer 

mig och kraften tilltar 

behöver våga hopplöshet 

för hoppet självt

och de som ser min slags historia 

i de stänk av kvittrandets gulgröna 

kvistar skänks liv 

inom mig kan du få sitta still 

och smeka innanmätet reta 

håna hålla famna. Se.