Vi tordes ej förstå vår sång ty själ i kropp förmå sitt tvång
En sanning av sig själv
O vandring genom tidens gång
Tro hindran av sin kropp
Ej lindras av ett troligt stop

Ty detta vore ej detsamma
Då själ och kropp sig själva omfamna
I tron att hopp än trogen
De båda än varandras
Då sanning är
O inget annat vore

Så sjung och tala likt ljuset innan dvala
Men mörker svala värme rusen
Det ända vore själ ofrusen
Ty sanning avser väl
Men mörker äro sant för ljuset känns så varmt
O sanning varo godhet ty denne vore dygd och trohet stod förtryckt
I dvalan, tron, den blekna an
Likt ljuset och försvann