När barnet föddes med abstinens
efter mammans missbruk
gjorde socialsekretaren en utredning
och barnet placerades i familjehem.
Som tvååring kunde han ännu inte gå
inte heller prata men han höll sin nya mamma i handen
tillitsfullt med klena fingrar som potatisgroddar
bådas hjärtrytm pulserande i samma takt.
Han visste inte vad en förälder var
inte att tanten som kom en gång i månaden
som luktade och pratade konstigt
egentligen var hans mamma.
Socialsekreteraren väntade på
den nya domen från kammarrätten
där föräldrarna begärt att barnet skulle flytta hem
fast han bodde hemma, det hem som fanns i hans hjärta.
Hon hade gjort en ny utredning om barnets behov
av omvårdnad, trygghet, förutsägbarhet och kontinuitet.
Föräldrarna hade slutat knarka, sa de
fast det kunde de inte bevisa.
Kammarrätten styrdes av spermiediktatur
föräldrars biologiska äganderätt till sin avkomma
ledamöterna hade själva barn
och visste hur hemskt det vore att förlora dem.
När socialsekreteraren tog emot domen
som berättade att barnet skulle flytta ”hem”
slog orden henne som örfilar
hennes mun stod arbetslös och snappade efter ord.
Vi vet hur det gick, eller inte gick,
för det värnlösa barnet.
Vi har också undrat hur det gått, eller inte gått,
för den ambitiösa och engagerade socialsekreteraren.