Jag hade en ovana som drev mina chefer till ett milt ogillande av mig och min person. men eftersom de var väluppfostrade och höll god i min i elakt spel tog det lång tid innan jag i mitt oförstånd förstod hur långt jag sänkt min personliga image.
Det är klart befordran blev det ju aldrig tal om. Det spelade dock mindre roll för mig .Jag har trivts bra i huvudsak på de arbetsställen jag varit på och dessutom har jag haft förmånen att som Af brukar uttrycka det "fått arbete som motsvarar min utbildning". Jag var motsatsen till hoppjerkan. Kanske kan man säga att jag började som framtidsforskare och slutade som historiker. se där. sedan finns personer som väl uppriktigt säger något om att "man kan inte bli en daler om man är slagen till slant" eller "man blir befordrad upp till sin inkapacitetsnivå". Det var lågt i tak kan man säga för mig. Det var först när jag läst en bok som handlade om makt som det lite gick upp ett liljeholmens. och som första regel kunde jag läsa "STELLE NIE DEN MEISTER IN DEN SCHATTEN". Ju mer jag studerar hur det gått till i arbetslivet desto mer övertygad är jag att författaren har rätt. Jag har nästan alltid haft ovanan att efter chefens utläggningar börja med orden ja men. Detta ja men signalerar en hållning som gör chefen osäker. Är han för eller emot? Man skall vara medveten att chefer trots alla fina titlar och masker kan vara osäkra människor.
Jag minns från mitt arbetsliv en som jag tycker obetalbar mening. Är ni för detta förslag?och svaret blev ett obetingat ja under vissa betingelser.
För att lite knyta an till rubriken skulle jag vilja säga att visst är människan lättledd ,av duktiga ledare vill säga.