Inre monologNatten är en brygga mitt skratt en antydan politiken svär åt romantiken här går allt rättvisan på lina
frågorna skakar och jag halkar till men mitt i är jag så i balans att avunden möter mig överallt mina tår balanserar och längst ner skulle jag slå mig hårt men tro inte att jag för ett ögonblick tappar fokus
De åländska männen. Mannen. Nog faan har han fel. Men förmodligen rätt sorts som om inte kärlek kan få finnas Är en sådan som inte kände dess verkligaste bokstav förrän lämnat den på allvar. Utan den egenheten inga dikter. Hon visste att hon älskade att ångra sig djupt. Att känna var ett val. Om hon var åtta skulle hon vilja något hon inte vet något om idag
framtiden kan inte säga något liknande.
Vi älskade. Det var bra.
Sidan hade redan lästs och vänts
Väntan var en listig orm. Hon var beredd. spretade på stigar redan utstakade. Över havet skulle hon ta sig. Hela vägen fram.
Fri vers
av
smultronbergen
Läst 127 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2020-02-29 01:13 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |