jag ställer upp skuggorna mot
kartornas minsta gemensamma
gryning

vibrerar av konsonans
med dina avkastade gälar

kippar efter liv
drar efter askan

som faller i jättelokor
utmed mina glänsande ramper
[disponentgatan] [bergsgatan]
[föreningsgatan]

du flätar ett ord av växthusgas
och jag ska avstå
dina kolglittrande ändelser

du lägger ut djursnaror
över pianosträngarna
och jag ska avstå
den tonande gatans malm

som du får att mjukna
i skydd av mörkret
av mallar och
makulerade exkursioner

en regndroppe från
den längst tröstande hjorden
- den närmast
något slags mark - slår ner
i min utspillda lanterna

och de fjärran havens
låga ton stäms om

tecknen kilar sig in under
andetagens stumma tordön

sanningarnas obelysta månbaksidor
dyker upp som ur intet för att
ta värvning

ringlande genom vardagens nedslitna
sädesfält
riktar våra syftningar
ryktar våra sår