Bland det mest underliga som händer är, att en dag, om du får leva tillräckligt länge, är du ensam kvar i en främmande värld. Och ännu underligare är att du inte märkte någonting medan förändringen pågick.

Människorna omkring dig går fort och pratar fort, och de förstår inte vad du säger. Du talar inte deras språk när du försöker berätta var du kommer ifrån. Men de är trevliga att se på. Blanka och släthyade. De ser lustiga ut där de ilar fram och tillbaka, till synes utan någon riktig plan i sitt kringspringande. Som myror.

Du tänker att det skulle vara roligt att få kontakt med dem och du vänder dig om för att säga det till någon. Men det finns ingen där.

Det är så det ska sluta.