Isen såg ut som ett skissblock med streck kors och tvärs, ungarna försvann ur bilden och återkom in i densamma från ett annat håll. De vinkade, skrattade och skrek, rosiga om kinderna, och påbylsade. De såg ut som små astronauter när de klev av skotern och studsade runt där ute som om de utforskade ett månlandskap. Kanske jag hade tagit en stesolid för mycket… Upplevde det som jag betraktade något som inte hade med mig att göra. Jag kände ingenting, varken lycka eller sorg, var bara förvånad över att de var mina barn och att detta var mitt liv. Som att jag gjort en tidsresa och hamnat i ett liv som tillhörde någon annan, känslomässigt avskärmad med bomullsvadd där det annars brukar sitta en kort stubin. Jag gick tillbaka till soffan och boken, öppnade den och i samma sekund försvann allt runtomkring. Det fula furufaners helklädda och smaklösa vardagsrummet som såg ut och kändes som en bastu, samma klaustrofobi, allt upplöstes. Mitt liv var som pulvermos, billigt och näringsfattigt. Det som hände i boken upplevde jag med alla sinnen, jag var helt uppslukad, så verkligt allt kändes. Det var som jag kommit hem. Huvudpersonerna var de själsfränder jag saknat, och det de ville ha ut av livet var detsamma som jag önskade.

Rösten trängde sig in tillslut. Han stod intill mig utan att jag märkt hur han kommit dit, och upprepade frågan för fjärde gången. Han hade hållit räkningen eftersom han blev orolig när han inte fick kontakt med mig. Han frågade igen; ”hur är det riktigt fatt?”
Tårarna strömmade, boksidan var alldeles blöt. Jag svarade utan vidare; ”jag vill inte leva med dig längre. Jag får inte kontakt med mig själv här med dig. Mina shoppingkassar är till bredden fyllda av olycka.”
Jag såg knappt genom tårarna, men såg att han stod stilla. Fastfrusen. Jag tittade upp och in i hans tomma blick förbi det högröda ansiktet och landade någonstans i en krossad spegelsal. Det var som ett jordras av vassa bitar, som ett pussel av kristall som föll över huvudet. Jag tänkte att jag skulle ha behövt hjälm eller paraply. Han öppnade munnen tillslut och sa;

- Matpåsarna står på bordet, så gå och ta hand om dem är du snäll! Jag går ut till barnen.