Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Minnets ytspänning



Minnet som yta, en hädisk tanke?

Det går att se på tiden som en utsräckning. Vanligtvis, och det är förrädiskt, som en sträcka mellan två poler/en början och ett slut, en metodologisk avgränsning för tiden har varken början eller slut. En start och ett stopp och då är det något/någon "utanför" tidens domän som är aktör. En demiurg som sätter igång utan intentionalitet och sedan lämnar scenen. En Gud däremot som ingriper, agerar i samklang med varelserna i den historiskt materialiserade tiden, förutsätts som skapare ha en avsikt.

Som en del av denna frihet hos människorna, med sin medvetenhet om sig själva och om livsbetingelserna som ger både rymd och begränsning, finns möjlighet att reflektera över liv och död, över val och dess konsekvenser samt mot denna fond skapa i frihet med ansvar.

Vi skapande varelser väljer utformning och metoder med enorm variation. En viktig och integrerad del är reflektionen som leder fram till den skapande sysslan och ger feedback i förhållande till utfallet, produkten. Så länkar den ena processen i nästa av ren association och slumpvis uppkomna processer.

Ett exempel: i ett samtal om att hinna få tid och ork att vara kreativ, vädrades tanken på det nödvändiga i att rensa, få bort prylar som stör koncentrationen, där och då får samtalspartnern blicken på en vittrad ek i skogsgläntan med den kraftfulla klykan solbelyst och avbrutna grenar i skuggans tynande i periferi. Vid närseende upptäcks knotiga vrilar, mandalaformade, för att inte säga vulvaliknande sår saknande grenen som funnits.

Där kan nästa led i detta mikroskopiska brott i tiden göra en ny start utan någon utlagd plan eller speciellt mönster, jo möjligen linjerna i den döende eken med sin historia i kulturbygden Stabby med dess nutida flanörer, rastade hundar, utslussade dagisknattingar i deras utforskning av naturen där den mytiska tiden ligger helt om hörnet i barnens skapande hjärnspår och vindlingar. Så kan loopar i sinnet formas obegränsat inom en mycket begränsad utsträckning i tiden. En mikrobuckla i den egentliga, cirkelformade tid som vi bekänner oss till i våra tafatta, grandiosa och allt däremellan litterära försök.

Alla dessa lösa moment av tid har vi hela liv av försök, misslyckanden och genomförande att foga samman, förändra, överskrida och överlämna åt dem som tar vid i någon länk, där möte sker

- om än i stunden inte större än en fjärils vingslag




Prosa av Stanley Rydell VIP
Läst 576 gånger och applåderad av 22 personer
Utvald text
Publicerad 2020-03-03 16:15



Bookmark and Share


  petter rost VIP
Stanley, jag har själv sällan reflekterat särdeles över tiden som en form av vara, dess utsträckning,vidd och djup – dess sätt att, oavsett form, "hjälpa" oss att dela sönder våra liv i stycken, vare sig de förlöper efter en axel då–nu–sedan eller som skärvor i vår fångenskap i en Horgadans, runt, runt utan början, utan slut, utan möjlighet att stanna den eller stiga ur. Kanske borde jag fundera på det...
Din text här är ett rejält tankestycke som förtjänar en betydligt innerligare diskussion än den jag f n är förmögen. Jag vill alltså återkomma och här begränsa mig till att citera ur ett svindlande vacker stycke i din text:
"... där och då får samtalspartnern blicken på en vittrad ek i skogsgläntan med den kraftfulla klykan solbelyst och avbrutna grenar i skuggans tynande i periferi. Vid närseende upptäcks knotiga vrilar, mandalaformade, för att inte säga vulvaliknande sår saknande grenen som funnits" – en vibrerande öppning lika väl mot ett allt som mot ett intet. Men frågan i mitt huvud nu är, om detta verkligen är ett aldrig så mikroskopiskt brott i tiden som i sin blygsamhet ändå öppnad sig för något nytt... är det kanske ändå ett slags knyck i en dialektisk rörelse, som alltid utan plan... Förlåt mitt virrande runt den helt infångande text du har skrivit!
2020-04-20

  Boel Lindell VIP
En insiktsfull och vacker text och jag instämmer helt och fullt i vad Jenny Leine och Lars Gullberg redan skrivit. Jag är precis som du djupt fascinerad av tiden. Vad är den? Vad gör den? Är den faktiskt oändlig? Ja, vi tillfälliga gäster här på jorden funderar vidare...
2020-04-20

  Eva Solstrale VIP
Allt av nyttan eller onyttan - ordvävens gestalt likt trasmattans ger värme åt själ och hjärta... formas till en gobeläng av formler att bota melankoli, tristess och missmod, i dessa tider! Tack för du delade denna!
2020-04-15

  Salvation Pepper VIP
Minnets yta, tankens yta, uppfattningens yta.

Som din text, är denna yta lång.
En rulle som vävs, materialiseras av det levande.

Du respekterar på detta sätt idén: genom att koncentrerat hålla dig på vägen, ytan.
2020-04-06

  Emanuel Sigridsson VIP
Jag har ju kommenterat tidigare, men har ett behov att fortsätta. Och vänder jag mig till där jag tidigare kom i fritt fall.

Minnets yta som en hädisk tanke med åtföljande frågetecken. Nu har det textfragmentet börjat arbeta i mig och jag ser sammanfallet med nu. Problemet med minnets yta som jag uppfattar det, är dess flyktighet, men i det 'nu' vi lever och även före farsoten drabbat oss så finns det ideologier som vill säga gott är ont. Får jag ett exempel: Det är gott att ta emot människor i flykt, vi kanske inte kan leva upp till det, men det är fortfarande gott. Så kalla det inte ont, för då närmare vi oss den sanna innebörden av ordet 'hädelse' så vitt jag kan förstå: Alltå kalla det som är gott för ont. Så behåll frågetecknet eftersom minnets yta kan vara så flyktigt. Vi måste ta frågeställningen på allvar men det kan vara lätt att säga dumheter innan man tänkt igenom vad man sagt.
2020-04-03

    Max Poisé
Här finns mycket att begrunda...funderar just på den inledande raden om minnets yta och tidsrymdens del av det hela och inser snabbt att jag väckt delar av sinnet som legat i sömn ett tag. Tusen tack för den reflektionen som jag behövde denna instängda söndag...

2020-03-29

  Jenny Leine
Din text rymmer så mycket, en tankens skärpa klätt i lyriskt språk, en skarp iakttagelseförmåga som, utan servera färdiga svar, sätter igång läsarens tankar och fantasi. Redan rubriken vibrerar av en "spänning" och ett resonerande lugn och ett djup som består genom hela texten. Jag faller också särskilt för det lyriska avsnitt som Anya lyfter fram. Eken har för mig en särskild symbolik som landskapsträd där jag är uppvuxen som ger landskap en karaktär, visdom som jag även tycker din text visar prov på, den tidlösa historien klädd i "en fjäril vingslag".
2020-03-25

  Anya VIP
Tycker mycket om det existentiella innehållet. Du fångar så mycket i texten och jag känner igen mig i funderingarna om tiden.
Faller särskilt för:
"där och då får samtalspartnern blicken på en vittrad ek i skogsgläntan med den kraftfulla klykan solbelyst och avbrutna grenar i skuggans tynande i periferi. Vid närseende upptäcks knotiga vrilar, mandalaformade, för att inte säga vulvaliknande sår saknande grenen som funnits. "
Vilket porträtt av en ek. Så målande beskrivet.
Funderar på den här med Gud. finns han så har han ju funnit i evigheten. Både i dået, nuet och i framtiden. För mig en tröstande tanke.
2020-03-19

  Chawa VIP
Djuplodande tankevindlingar tränger fram och sätter spår i tiden som inte finns. Tack för läsestunden och välsvarvade ord!
2020-03-11

  DavidM
Du skapar med tanke och språk ett nytt forskningsområde i minnesvetenskapen. Det är som om jag känner det skrivna, ett slags aha-upplevelser och en svalkande klarhet i raderna. Många applåder!
2020-03-08

    Elisabeth Nilsson VIP
En spännande, tankeväckande och vacker text, som jag läst med stort intresse flera gånger. Bilden av eken väckte direkt ett ungdomsminne.

Första gången jag såg mina intima delar i en spegel blev jag helt förskräckt. Ringde mamma och grät. Undrade om man skulle se så trasig ut. Det var inget fel, sade mamma:) man, sade mamma. Det var inget fel.
2020-03-04

  Jan Widströmer VIP
Människan och tiden delar en gemensam gåta. Och tiden är därför både subjektiv och objektiv. Den här inte så enkla texten är en välformulerad påminnelse att begrunda.
2020-03-04

    Lars Gullberg
Utav det du just skrivitkänns det nu plötsligt mycket enklare att vara människa. och att åldras och dö. Allt är en liten stund, allt är oändligt. Så vem är jag i all sin enkelhet behöver jagbara andas en liten stund här. Enkelt simpelt och oerhört poetiskt och vackert så som livet egentligen är just med dom ögonen. Att verkligen se att knoppar måste få brista. Själva förfallet som måste få sin gång. Den här texten gjorde mig verkligen rörd, dels skriver du oerhört vackert Stanley och dels gillar jag ju också dina fina kommentar jag får av dej. Ja, det går inte en dag utan att jag tänker att livet en gång ska ta slut. Idag ska jag göra det med poetiska ögon.

Tack
2020-03-04

  Marita Ohlquist VIP
Ser texten som en gobeläng, med många fina och tänkvärda inslag i varpen!
2020-03-04

  Stanley Rydell VIP
Emanuel Sigfridsson, läsningen som alltid vidgar den kommenterade dikten. Kul att provokationen fungerade och du (visserligen inom parantes) lyfter ”minnets ytspänning” till nivån grunden för/upphovet till en världsbild. Skriver helt under på din protest. Du kanske bortsåg från frågetecknet efter hädisk tanke (en retning!).

Glad att du fortsatte resan, uppfattar det som ett pågående samtal. Tiden som cirkulär har jag upptagits mycket av i övningar av rituell och mytisk gestaltning eller bättre sagt myters rituella gestaltningar. Det är ju det som sker i konstnärliga former och uttryck!

Och så, jag går tydligen en gedigen varats svetskurs hos en spännande smed; och gärna! I klartext: dialog är en oöverträffad form!

Ps/ Bertil Valiens cirkulära altartavla i Brännkyrka kyrka har varit ett pågående dialogprojekt för mig. Jag fick en glaskopia med motiv från Höga visan, ett omfamnande par, som avskedspresent.

Och till Oum, gärna fler eftertankar med dig, som dina dikter väcker!
2020-03-04

  Emanuel Sigridsson VIP
I min läsning kommer jag i fritt fall vid ”hädisk tanke”, men det betyder inte att jag inte kan fortsätta resan i 'minnets' universum. (Men hur kan en världsbild formas av annat än minnets ytspänning. Kan det vara hädiskt att forma just en världsbild?)

Sen blir det extra intressant och jag möts av något jag aldrig tänkt tidigare: Formen för ”illusionen tid”, att den är cirkulär. Det skulle förklara mycket runt om 'tid' som något oändligt.

Eken utan sin gren expanderar sitt 'nu' som födelse. Ja, varför inte: vulva. Det är bara att tacka att Du svetsat vidare på mitt sätt att uppfatta varat.
2020-03-04

    ej medlem längre
Stor text, innehåll med spännvid och chans till fler än en eftertanke.
2020-03-03
  > Nästa text
< Föregående

Stanley Rydell
Stanley Rydell VIP