Jag hör dig stöna,
sucka,
dröja
njuta;
låta luften sippra ut som
en virvlande fors av
vårregn
jag stannar i hur
två tidigare
alienerade
kroppar
kan
skapa
sånna här
symfonier



Jag vill frysa bilden där
leva ett liv i limbo
i det ögonblicket

men känslor fungerar inte så


och tiden går vidare utan minsta hänsyn
till att det kanske just har skapats
historia;
timglaset roterar
förädiskt


du frågar sårat vad jag menade
med en replik i en tidigare diskussion
jag säger anklagande att du kanske aldrig kommer förstå att vi är olika

Sandkornen rullar mot botten