Längs floden i Pskov gick inte damen med hunden, vänster om skottgluggen en överkryssad hund. Du heter varken Dmitrij Dmitrij Gurov eller har varit på Jalta där sittandes i Vernets paviljong. Bussresan dit och tillbaka skulle spräcka visumreglerna och få konsekvenser. Du såg inga näpna hundar längs strandpromenaden och inte Anna Sergejevna. Morgonjoggare och några far- eller mormödrar som övervakade barnbarnens lek på den lilla lekplatsen en bit ifrån statyn till minne av första världskriget. Men du undrar varför den restes 2015. Du sätter dig under trädets skugga på en bänk.

Klockringningen kom med vinden över vattnet, som en tavla av Isaak Levitan. Men där var det afton. Här längs floden tidig morgon. På väg mot en likaledes höst.

Du sätter dig bredvid Vysotskijs reqviem, näring för själen och den utkastade kroppens vilsenhet. En affisch i en enkel matsal. Du känner inte till några stora lögner längre. Och tror dig se den unga flickans missnöje med vad som sas vid bordet bredvid på ett för dig nytt tungomål. Ett gungflyaktigt språk. Sakta inser du att det är en smärta som fört oss alla hit. Affischen också.

Så du läser ur “En kärlekssaga eller berättelsen om Vysotskij …”, och får en klaustrofobisk känsla och sakta lyfter blicken och erinrar dig att här under jorden var det en klädbutik där barnkläder köptes och lämnades tillbaka i enlighet med konsumentköplagen och kundernas beslutsvåndor. Men fortsätter och förstår att hon som skriver önskar där i slutet, den frihet som var hans liv.
Så en svettig natt ligger där vid det bryska uppvaknandet en blodfläck på kudden och sakta inser hon att det bara är en krossade mygga på örngottet. Budet kom på telefon en lång stund senare samma natt tjugofemte juli. Röstens raseri hade tystnat.

Skulptören ber en bön och dödsmasken blev färdig. De olympiska spelen fortsatte i andra delar av staden. Blommor fortsätter att växa på graven, en och annan konjak kommer också till och den inspelade rösten får andra att börja ta lektioner i ryska. Plötsligt kom du ihåg Teofilo Stevenson, men om du såg finalmatchen den sommaren är höljt i morgondiset.

Det är senare på eftermiddagen och matsalen töms. Tre barstolar får vänta på sällskap till senare. Servitrisen sysslar med telefonen, och det tystnar. Teven slutar att fungera. Du reser dig och går ut och blir oväntat förvånad av att se en Citroën B11 stå i solgasset. Inte din “getaway car”. Du fortsätter att gå.

Du gick över bron och såg nedanför den renoverade fästningen, att där börjar Ryssland något förvirrande, men var du kom ifrån var oklart. Där i mellanrummens backspegel försvinner vägen sakta in i något annat.

Fragment, ned-, avskrivna där i sprickszonens timvisare
mossan döljer, dagsfärskt vatten renar men salthalten den sexsträngade följer spåren

“Varför är kulturen viktig?”, “Vi lever för det mesta mitt i en stiltje”, “Solsting, utan dig vet jag inte vem jag är.”, “Drömmen kom inte heller hit.”, “Storhjärnans labyrint en regnig novembernatt.” Och så finner du ett citat en rad i Meditationer vid Lagunitas, “All the new thinking is about loss, in this it resembles the old thinking”.