"Jag har börjat träffa någon annan" sa han
och jag förundrades över att jag inte imploderade.

Det kändes som att jag gjorde det
men jag satt kvar intakt mitt emot honom
och snurrade på mina ringar på fingrarna.

Det värsta som kunde hända har hänt
och ja det gör fysiskt ont
men det kan inte göra ondare än så.

I ett desperat försök att plåstra om mitt hjärta
viskar jag till mig själv att jag i alla fall
inte behöver vänta på ett sms som inte kommer nu.

För det finns ingenting att vänta på
och då kan man ta sig vidare.
Ytterst långsamt och försiktigt
men bara i sidled eller upp. Inte längre ner.

När jag lämnat honom på Vasagatan
(i regnet såklart, varför regnar det alltid)
kl 00:12 och grät så mycket att allt skakade
så skrev jag samma sms till två vänner:

"Säg aldrig mer att min magkänsla inte stämmer".

Två och en halv sekund senare ringde Frida.
Hon lugnade, klappade, sa mjuka saker.
Bara var där i andra sidan luren
och lät mig gråta ur mig allt.

Och när vi lagt på så hade Johanna smsat
att jag fick komma dit om jag ville.
För hon vet att man inte kan säga så mycket
men att man kan finnas där.

Mitt i den här jävla skiten
där hjärtat gör fysiskt ont och jag undrar
om det någonsin kommer kännas bra igen,
så är jag så tacksam över mina vänner.

Över Frida och Johanna,
som ringer och smsar
och bara ÄR där
hela hela tiden.

De vet att det gör ont, jättejätteont
och att allt inte blir bra direkt men till slut.
Och att jag bara behöver ge det tid (och rödvin).