Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om Povels ofullbordade, och barnet som lyssnade på visan


Ett barndomsminne

Povel Ramel spelade piano och sjöng ur radion. Han sjöng om hur han inte kunde sluta. Han hade suttit där i tio år och hans fru och barn hade lämnat honom. Melodin var labyrintisk och utan slut, varje gång kom den tillbaka till början. Jag tyckte synd om honom. Jag såg honom framför mig, ensam och förtvivlad vid pianot, oförmögen att sluta spela. På pianot stod tårtan hans familj hade skickat honom när det var åtta år sen de hade setts. Det var en absurd historia men det var verkligt. Lika verkligt som sagorna om mästerkatter och prinsar, lika verkligt som Kalle Anka. Figurerna i berättelserna fanns, men jag förstod att de inte fanns i den vanliga världen. Povel Ramel var den första artist jag följde. Jag kunde hans namn och älskade hans visor och hyss. Det var något i hans energi eller brott mot konventionerna som talade direkt till mig. Jag begrep att Povel Ramel själv inte satt fast vid pianot sen tio år. Ändå fanns mannen han berättade om, och jag greps av hans förfärliga öde. Den dubbelheten var självklar. Barn går obehindrat in och ut i olika världar, som alla är lika verkliga. Det är vuxna som ibland har svårt för det. 




Prosa (100-ordare) av Peter Dickson VIP
Läst 233 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-03-14 10:28



Bookmark and Share


  bibbi ahrnstedt VIP
Fint minne, han var en stor artist
2020-08-13

  Öknens Ros VIP
"som just vuxit upp o gift sig o fått barn, som just vuxit upp o gift sig o fått barn..."
Kan det månne vara den här du åsyftar? Inte helt säker på texten.
2020-03-14
  > Nästa text
< Föregående

Peter Dickson
Peter Dickson VIP