Jodå. Jag är fullt medveten om att jag är en sådan människa som har alltför lätt för att låta min oro gå lite för långt.

Jag "jobbar på det".

Jag vet vad som gäller: äta ordentligt, röra på sig, sova på nätterna, inte isolera sig, umgås med vänner.

Jodå. Men ingen av mina vänner finns inom gångavstånd. Jag är en sån som håller mina grannar på avstånd (typiskt svenskt?).

Jag har klimatångest, eller "klimatångest", vet inte vilket som stämmer bäst. Nu har jag även coronaångest, eller "coronaångest".

Klimatångesten kunde jag hantera. Genom att skaffa mig kunskap, eller åtminstone försöka. Och genom att träffa andra människor som känner som jag, och som försöker göra något åt saken. Genom att vara aktiv.

Coronaångesten kan jag inte hantera. Den sitter i kroppen, i huvudet, i magen, i hjärttrakten, jag kan inte slappna av, och om jag kan så mår jag i stället illa.

Närmaste familjen vill inte lyssna på mig, och jag förstår dom, jag vill inte heller höra på mig.

Jag ville avsluta med något positivt, man måste ju tänka positivt, eller hur?

Jodå. Men nej, det går inte ikväll.

Jag gråter.