Det slår mig nu, under rådande omständigheter då viruset river i både vår och samhällets kropp, det slår mig att vi skulle kunna vara de sista.
Efter oss ingenting. Hur skulle det inlägget sett ut på face/insta/twitter? Vem skulle skrivit det och hur många likes?

Jag inser hur tunt det är. Hinnan mellan oss och ingenting, tunn som luft, skör som rök.
Hur smalt det är. Det där oändligt breda vi skapat oss var en chimär, en kuliss i Ryssland, en dröm nu.
Tunt och smalt som en tråd i ett spindelnät. Vi har balanserat bra en sekund men nu hotar tråden att brista.

Det slår mig också hur det kränker mig. Hur, trots att man alltid varit ok, gått den breda vägen, inte motarbetat någon och varit vit, heterosexuell och snäll som man, det slår mig hur det varit till ingen nytta.
Sparkapitalet nere till 1/3, ingen pasta att köpa - det finns knappt skithuspapper på hyllan.
Ingen sa till mig att detta var en möjlighet.
Då kanske man skulle prövat att vidga sina vyer.

Slutet har visat sin möjliga skepnad.

Det slår mig nu att vi skulle kunna vara de första.