Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Någon annan?

Jag lutar mig fram och upptäcker att jag står på en grön äng. En grön äng täckt av vita och lila blommor. Tillsammans med den blå himlen med vita strimmor av moln så bildas en alldeles underskön färgbild. En stor kulle står och skymmer, vad vet jag inte ännu. Jag bestämmer mig för att ta reda på det. Vad det än är där bakom så utgör det ett fasansfullt oljud. Det surrar och dånar i öronen, men dem lena färgerna omkring hjälper mig att stå ut.

Vita höga torn med snurrande armar högst upp täcker resten av ängen bakom kullen. "jaha, en vindkraftspark" tänker jag. Ganska tråkigt och antiklimaktiskt, men vad hade jag egentligen förväntat mig. Det är då jag upptäcker en ny färg som inte riktigt passar. Nere vid ett av vindkraftverken. En röd fläck som rör sig lite åt höger, lite åt vänster men håller sig på samma plats. Jag går försiktigt närmare och ett ansikte under fläcken börjar utformas. Sedan en hals, bröst och resten av en naken manskropp. Jag stannar av och märker att vi båda stirrar på varandra. Vi har ungefär 10 meter mellan oss men jag tycker mig ändå på detta avstånd att han känns vagt bekant. Han tar av sin röda mössa och släpper loss sitt långa hår. Han är vacker. Och jag är rädd.

Jag är så otroligt rädd. Men ändå måste jag ta mig närmare. Mannen framför mig står och fiskar. Han har inget spö, ingen lina, men jag förstår att han fiskar. Jag känner nämligen hans krok i kinden och hur han virar in mig, sakta men säkert.

Face to face. Ansikte mot ansikte. Näsa mot näsa. Kuk mot kuk. Jag vet vem han är, visst gör jag det. Näven knyter sig utan att jag märker det, men så vet jag. Jag vet vad jag måste. När jag drämmer till mellan hans stirrande avgrunder till ögon slås spegeln i tusen bitar och landar på mitt badrums golv. Ett så vacker golv har jag aldrig sett innan. Ängen ligger i spillror och blodet som droppar ner från min hand blandas med dem fantastiska vårfärgerna.

Blodspåren följer efter mig ut i köket där jag bestämmer mig för att vila en stund. Jag lägger mig ner på golvet och ryser till när ryggen får kontakt med det kala trägolvet. Måste vila. Komma över det här. Vakna och vara någon helt annan. Ja. Det vill jag. Det hade varit fint.




Fri vers av kalles
Läst 213 gånger
Publicerad 2020-03-21 17:06



Bookmark and Share


  MariaEvighet VIP
Tala om mardröm eller hur? Bra skrivet o spännande hela vägen.
2020-04-16
  > Nästa text
< Föregående

kalles
kalles