I landskapet
det obefolkade, viddvita;
den absolut plana skarsnön över träsket,
bruten av ett fåtal cirkulära tallskogsöar

I huset på pinnmokullen en ensam man
jag kallar jag;
katten ute på morgonspaning
efter ekorre, fåglar, möss;
Anna sex mil nerför vägen,
på sitt arbete

Murray Perahias genomspel
av J. S. Bachs Engelska sviter
på bottenvåningen
stigande uppför den vita trätrappens
halvspiral,
till sovrummet
där jag halvligger i Stora Drömskeppet
och läser Karl Ove Knausgårds sjätte
och sista del
av Min kamp

En tid nynnar tyst och självklar,
upptagen med någonting annat;
en atmosfär av lugn kärlek
stagar mig och för mig

Jag hade aldrig kunnat förutse
en ålderdom
så rik på ungdom, frisk luft och rörelse,
tanke och reflektion

Huset står stilla
med tankarna förlorade i fjärran,
fönstren inåtvända,
rummen fulla av rymd,
kattens, Annas och mina rörelsemönster
och våra varseblivningars sökljus
genom våra pulserande livs
betingelser

I landskapet
det obefolkade, viddvita;
en tid som nynnar tyst och självklar,
upptagen med någonting annat