Det går åt helvete,
skorpan smälter genom handflatan,
motvinden skrattar sig hes under regnets eviga piskande.
Motvalsen kommer streta för att kunna andas genom sugrör.
Nertryckta i en grönbrun massa som tvingas att växa om ljuset förklarar krig mot alla skuggor, all svärta, alla mörka hålor.

Tro nu inte att du inte är en del av kakan som kommer ätas upp i samma takt som den vackert visas upp som morot. För det är något banalt fel på världen, där beslut som tolkas som dåliga, smutskastas in i en centrifug som finfördelar allt skitsnack till så små portioner att det faktiskt låter logiskt.

Alla förbannade vägar som ständigt leder bort, alla bortglömda nedförslut som skulle ha hjälpt, skrattar sig hesa när du konstant satsar din sista kvarvarande slant på fel häst. För turen kom aldrig hjälpa din nästa, sagan kommer alltid massmörda logiken eftersom den kan anpassas till vad du vill höra och förstå.

Det går åt helvete,
brödbiten i din hand kommer inte ens mätta flugorna runt den.
Dekadensen kommer skapa menlösa hjältar på löpande band, medan åskådarna rapar i takt med dess sura uppstötningar och övergödda belåtenhet.
Alla dessa utsträckta händer som kommer amputeras på grund av tristess och brist på något annat intressant. Allt regn som radioaktivt skapar floder av en brun smörja som slutligen sköljer över mänsklighetens förfall.

Kärleken som hade kunnat rädda allt är konstant kidnappad och sexuellt utnyttjad, det som kunde vara vackert, förfulas av sin egen skapelse och sopas under mattan till ett obetydligt tillfälle.

Säga vad som sägas vill, det är mörkt, kallt och förbannat hopplöst.
Kanke till och med helt jävla ointressant.
Men det kan sägas fler än två gånger och det kan sägas i kör...

Det går åt helvete!