Vers
Jag har aldrig kunnat se stjärnhimlens hav
ej vågornas välde i etern,
har farit med Jorden kring solgulans nav
dess bana följt på millimetern
och sörjt över höljena, frågat igen
vad väg jag har tagit, vad danade den
som förde mig till just denna planet
Jag hade ej ögon, såvitt jag det vet

Om bara en gång jag fick stjärngatan se
i ljuset från stoft i galaxen
hur bilderna passade som vore de
på förhand bestämda av axeln,
då skulle jag veta precis var jag var
Av undringar fanns ingen endaste kvar
Om Jorden blev självklar, valet var mitt
det skulle stå skrivet som svart uppå vitt

Refräng 1
Så fanns det en kikare nu i min hand
skulle jag vandra till närmaste skog,
där hitta en glänta, ett undanskymt land
som duga till stjärnskådning mäktade nog
Den molnfria skyn skulle leda mig rätt
Hur kan det gå till om ej på dylikt sätt?
Ja, svara mig du, du som tror att du kan,
hur annars min väg genom rymden jag fann!

Vers
När nätterna vaggar planeten till ro
och molnbädden växer till tjocka
finns varken rum längre för hopp eller tro
som kunde en nyfiken locka
Jag tänker att jag flög igenom en natt
med ögonen bara, och ropade glatt:
Nu ser jag galaxens armar och ben,
och huvudet är som en sammetsfilt len!

Om bara en gång jag fick stjärnhimlen se
i bädden som en gång den födde!
Men ögonen tycks mig ej nog att förse
med kunskap, hur lystet de glödde
På jorden finns ställen där allt syns, jag vet,
där vägarna skapas i oändlighet
Min blick söker sig till skyn en gång till,
den nudda förtvivlat vid rymderna vill

Refräng 2 (viss melodiändring, samma text)
Så fanns det en kikare nu i min hand
skulle jag vandra till närmaste skog,
där hitta en glänta, ett undanskymt land
som duga till stjärnskådning mäktade nog
Den molnfria skyn skulle leda mig rätt
Hur kan det gå till om ej på dylikt sätt?
Ja, svara mig du, du som tror att du kan,
hur annars min väg genom rymden jag fann!



22/2 2020