snart är det min födelsedag
då har det gått exakt två år
sedan jag träffade dig sist

minnena från busshållplatsen
där vi till slut sa hej då
hemsöker mig
i min ensamhet

det regnade kraftigt
du följde mig dit
och jag frågade om vi inte
kunde fortsätta lite till
låta kvällen dras ut
lite till
du nekade

jag tror du tyckte synd om mig
det syntes på ditt ansikte
du log och sedan kramade du om mig
jag vet inte
om du förstod
hur mycket det betydde
för mig

sedan kysste du mig
ja, det var du som kysste
mig
och det var det finaste
någon nånsin gett mig

jag tror inte du förstod
hur ledsen jag var
på bussen hem

hos kollektivet
satt jag bara i soffan
med jackan på
jag orkade inte
ta av den

morgonen efter
på flygplatsen
trodde jag att jag skulle dö
av att komma hem igen
jag tror aldrig du skulle
förstå det

två år har gått
du borde inte vara mer
än luft
ändock rinner mina tårar
ändock saknar jag dig
jag vet inte
om du någonsin
kommer sakna någon
såhär

här hemma
i min ensamhet
kommer allting
tillbaka
och varje kväll
när lampan släcks
lyser de fem stjärnor
du bad mig att behålla

jag önskar inte att det var
annorlunda
egentligen
jag värdesätter
hur naiv jag var
hur oerfaren och klumpig
men någonstans
förbannar jag mig själv
för den betydelsen
du kom att få bära
på grund av mina
dåvarande brister