Sitter här helt av egen vilja och lust
Ingen tvingar mig till någonting
Förflyttar min penna från sida till sida
På papperets vita ingenting

Känner jag vill skriva ett par rader
Helt upp och ner om ingenting alls
Får jag inte göra det får jag spader
I mitt huvud finns så många ord som dansar valls

Jag finner det nöjsamt att sitta och klura
Tänka, skriva och leka med orden
Det är ingen jag försöker att lura
Jag lägger orden själv, precis som jag vill

Skulle kunna berätta en kort saga
Om en liten hare som hoppar i skogen
med andfådd andning och sökande blick
Efter den kommer en räv som denne hare jaga
Räven tittar på denne hares bakdel så mogen
tänkandes ”om jag ändå denne munsbit fick”

Harens öron fladdrar än hit än dit
Rävens svans fladdrar likadant
Vad ska hända med vår lilla vän?
Svansens ägare kommer närmare sin godbit
Haren stannar till, helt spontant,
vänder sig om och frågar: ”vart skall du hän”?

Räven blir förvånad, stammar och säger
efter att han fått halt på sin smidiga kropp:
”Du, du förstör ju hela nöjet med min jakt
Du mina jägare instinkter helt röjer”
Då säger vår vän haren: ”Stopp,
varför skall jag behöva vara på min vakt
och springa mig helt mör i benen mot min egen slakt”

”Okay,” säger räven ”jag ska låta dig leva
Om du kan lova mig att inget säga
Till mina vänner som också jagar
Skulle dom på något sätt få veta
att jag mot min instinkt kommer väja
och gå mot våra självklara jägarlagar,
skulle jag bland min flock få räkna mina dagar”

Haren hoppar iväg med livet i behåll ...

Denna historia kanske kan lära oss att
Vi för den oskrivna Lagen, att rätt ska vara rätt,
och som det alltid varit
ibland kan bli alltför besatt

Vi borde oftare ta fram vårat egna vett
Det finns fler än ett sätt att bli "mätt"