I skräcken av att behöva rädda(s)
väver jag spindelnät av frågor
med kompletterande resonemang
och som en öppen tråd på internet
där direkta svar är förväntan
och med 1177s vårdlinje
krav på garanti och kvalitet
lovar jag att göra mitt yttersta
att plåstra, självklart stötta
alltid lyssna och alltid synliggöra
Du. Dig. Och Ditt.

Att min egen andnöd förvärras
och likt en varningsblinkers signalerar
tre samtal till och du är yr
fem extra och du måste checka ut
jag kniper ihop ögonen och blinkar
och ler övertygande när jag
skyller på bekvämlighet
samtidigt som jag håller hårt i trappräcket
för att inte, snubbla.

Jag vill vara fortsatt mästare i sympati
med topposition i rätt liga
där spelreglerna är solklara
och där jag i rollen är underbar
kanske till och med älskad av
Alla. Dem. Någon.
hellre tyna bort än att aldrig få tillhöra.

Ögon som ser kan läka brustna hjärtan
lita på källan, vis efter trauman
bortvända huvuden och tomma blickar
lärobokssvar till ett känsloliv
försummelsen.
där självbilden blivit statuerad
med graffitti på skolans synligaste vägg
”Du är så simpel att du är ointressant”
men hela hjärtan kan faktiskt ta revansch
och långsamt börjar dåtidens sanning blekna bort

En gång skräckslagen, numera för alltid rädd
minsta motstånd triggar mitt försvar
och min flackande blick aktiverar sitt knivskarpa filter
Sökes: Bottenlös sorg utan hopp till räddning
till höger står en fallen självkänsla
förtäckt med doftande berusningsmedel
och till vänster ser jag ytlig perfektion
bara den framskjutna käken avslöjar
sprickor i den släta fasaden

Men make söker maka, och lika barn leka bäst
jag har inte mer tid för introspektion
och definitivt inte för aktiv självinsikt
som direktkvalificerat mig till grundkursen
”Självbevarelsedrift för nybörjare”.
det är för sent nu, och alla viktigare ting är
rädda fallen självkänsla och slät perfektion
sen kanske, farmors lilla knytte.
hellre tyna bort än att aldrig få tillhöra.