biträdet har plasthandskar
och munskydd

och det lindrar bara nästan
mitt dåliga samvete



det här kvarteret har aldrig varit så tyst som nu
aldrig så fullt av jagade blickar och
alla bär vi samma parfym numera

den fyller butikerna och trappuppgångarna


och jag tänker på brevbärarnas torra händer och hur mycket de måste svida



och just där vid inkastet tvekar handen
för plötsligt kan allt smitta även ord

även ett enkelt

hur mår du, farmor?


och jag tänker på henne
på hennes darriga händer och hängande hals och de där påsarna under ögonen som tycks rymma all världens oro

(det var allt jag ärvde,
hennes oro)


och undrar hur man ska navigera i allt det här
vad som är civilkurage och vad som är hypokondri
och om man inte riskerar utveckla social fobi
till slut

för jag håller andan
överallt vart jag än går

tar långa omvägar kring varje medmänniska
som om mina partiklar är ett pärlhalsband
som plötsligt brustit

de är kontaminerade
de tycks vara överallt



och plötsligt är inga ord begripliga

för vad betyder förnödenheter egentligen
och räknas parmegiano reggianon jag just köpte
(för jag är så sugen på italienskt hela tiden det är något sjukt över det)

och vad betyder frisk
för visst finns det ett motstånd i lungkamrarna
visst bultar hjärtat extra hårt?


så man kryssar mellan dödsföraktande pensionärer
och undrar om man överdriver


och när man kommer hem så är världen tyst


och jag tänker att om jag ändå hade en balkong
så att jag kunde göra som italienarna
så att jag kunde ropa

ma fai rumore, si

så jag kunde sjunga

que non lo posso supportare
questo silencio unnaturale

och väcka världen till liv


men jag har ingen balkong

och i italien tystnar sångerna


så jag fortsätter hålla andan