Ett självpekande finger mot min egen bröstkorg som vittnar om en prisad missunnsamhet. De andra jävlarna, de andra som tror sig vara något förmer, de skitarna är anledningen till att min högra fot sjunker ned i träsket av frustration.

Jag, jag menar alltså jag. Är en fantastisk människa som livnär mig på axelklappningar och ryggdunk. Min näring kommer från andras avundsjuka blickar som säger att de vill vara som jag. När sedan någon annan förbannad pajas lyfter sig över höjden, då spyr jag med hela gallan, med hela det kroppsliga innanmätet. De ska fan inte få plats i mitt rampljus...mitt rampljus!!

Illamåendet kryper längs ryggradens kotor när någon höjs till skyarna som inte är jag. Spegelbilden bli allt otydligare och smutsigare när de vackra vindarna och det ljuva solljuset är skapat av någon annan.

De andra jävlarna, ska fan förvisas, bort, långt och evigt.
Annars dör jag sakta, cell för cell och det kan inte tolereras, accepteras. Jag är ju världen personifierad och lyckans skapare. Jag är innovatören av fantastiska händelser, en mänsklig maskin av euforiska ögonblick. Jag är helt enkelt makalös, underbar, ohejdbar och...och...

Så kom inte hit och sälla dig och tro att jag accepterar att bli omkörd. Vänsterfilen är min, i all tid!

Tycker du något annat, känner du något annat...Vill du något annat?

Då tillhör du de andra jävlarna.