Sitter här och minns min tonårstid.
En jobbig tid för mig men inte minst för min mamma.

Hormonerna dansade nog samba i min magra kropp.
Jag klagade på allt mamma sa och gjorde.

Men aldrig så att pappa hörde, han arbetade.
Honom vågade jag aldrig sätta mig upp emot.
Sa han en sak så var det bara att lyda.

Han bar aldrig hand på någon av oss barn
och han älskade mamma så högt.

Mamma var den som fick höra mina dåliga tonårs åsikter.
En morgon före skolan var jag helt hopplös.
Fick mamma att gråta sedan gick jag och slängde igen dörren.

Halvvägs till skolan, jag gick då i sjätte klass.
Då kom tanken som en blixt från en klar himmel!
Hur bär du dig åt mot din mamma?

Jag tvärvände sprang hela vägen hem, jag grät så tårarna trillade.
Mamma stod vid diskbänken fortfarande rödögd av gråt.

Jag sa bara mamma och kastade mig i hennes famn.
Förlåt mamma ulkade jag fram, mamma strök mig över håret.

Efter det blev jag helt omvänd,
sa aldrig mer något ont till min älskade mamma.

Vi var bästa mor och dotter genom hela hennes liv, hon blev 89 år.
Saknar henne varje dag och hennes kramar.