kluster av oförbrukade mönster
hindrar min blick att nå
en kärlek som genom ett fönster
tvingar en att gå

stått med öppen famn
väntat i tusen dagar
ropat ut ditt namn
ändrat på naturlagar

det är en kärlek som mig plågar
något jag aldrig kommer få
för vad jag än vågar
så kommer jag inte nå

du finns i dagarna ända
konstant i min periferi
kraftfullt försöker vända
står fortfarande kvar inuti

du kalla mig svag och feg
men fruktan är brustet hjärta
så om jag vågar ta ett steg
riskerar jag evig smärta

rädslan att förlora är större än vinst
att svärtan kommer skapa svek
när det väl gäller är jag minst
och tusen år från en kärlek