Koboltblå zebror vandrar på sin egna nedtrampade stig.
Skymningens koraller, det sköra, väl inlindade i löjtnadshjärta.
Om gryningen inte vore så tätt inpå, skulle livet aldrig mer innanför mitt väsen av alabaster skimra.
Ömsint jag målar canvasduken med smekande rörelser. Vi är våra egna själar, även om svart/vitt möter färg.
Utsikt genom fönstret jag ser hur regnets spektrum lyser upp mitt väderbitna skal av pärlemor.
Visst drömde vi, visst levde vi, visst älskade vi.
Bland delikata fantasier, aldrig så långt borta att vi inte kunde vidröra dem.
Där sagor blev till rosa champagne, ödet vars träd av ebenholts vi ristar in våra initialer innanför ett hjärta.
Evighetens närvaro slocknar och kvar blir jag med resterna av det skatorna lämnat efter sig.
En handfull aurora borealis.