det tidigare så sprudlande folklivet har skingrats

kvar är de som ännu inte tagit in budskapet,

de som samhället inte förstått att informera

och korparna

som ännu avvaktar skeendet

stararna lyfter sina vingslag mot himlen

annanstans är det vår

men här är luften ännu tyst och kall

staden hostar sin djupa torrhosta och blickar febrigt på de sina

det är våren när vi ber tiden att stanna

för att staden på sin sjukbädd

inte samtidigt kan vara den oas som invånarna behöver

det är våren när vi ber om respit

för att låta samhället vinna tid

för att vi inte vågar tänka tanken

att allt skulle kunna koncentreras

till en alltför kort tid

hopa sig

så att lösningar delvis blir utom räckhåll

vi följer med blicken

nästan folktomma gator

längre bort en ensam vandrare

någon som rastar sin hund runt kvarteret

budbilar med paket som lämnas

och dörrar som öppnas och stängs

ensam 

vid en näst intill öde gata

ljuden från en man som pratar med sig själv

betraktarens lins fångar scenen

de nakna orden landar inombords

ord som tidigare skulle ha drunknat i stadens sorl

nu är stadens pulserande punkt näst intill dränerad

och världen drar efter andan

i en annan tid

när syrenerna blommar

ska stadens syre nå ända ut i alveolerna

och kärnan återfå sin forna färg

när stormhatten åter blommar

fyller även staden sina lungor

och vänder sitt anlete framåt

ser du sorgen

hur den rister i stadens skakande kropp

men hur den ändå reser sig och lyckas gå

vidare

© Birgitta Wäppling, 28 mars 2020