bakom den sista dörren
känslan är en obetald parkeringsplats till
vänster om din högra hjärtklaff
där livsbruset
rinner
genom
syrerika vävnader
bekräftelsen blir flygplansmolnens minne
som ebbar ut av tilltagande vindar
släng inte med kärleken
som om det vore en öde tomburk
utan att finna meningen med avslutet
som annars bara dödar de celler
som vill födas
vi är egentligen ensamma
i folkhopens galax
där nära kan vara tusen ljusår ifrån
rädslan finns i att öppna den sista dörren
och enbart finna tomrum
men det spelar ingen roll
när ljuset aldrig reflekterar
de konturer som bildar
minnet av dig
oavsett om jag skriker ut min förtvivlan
kastar mig död på grå skitig betong
styckar mig till oigenkännlighet
kommer sanningen fortsätta leva
och snart servera mig ett nytt liv