Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

bakom den sista dörren

känslan är en obetald parkeringsplats till
vänster om din högra hjärtklaff
där livsbruset
rinner
genom
syrerika vävnader

bekräftelsen blir flygplansmolnens minne
som ebbar ut av tilltagande vindar

släng inte med kärleken
som om det vore en öde tomburk
utan att finna meningen med avslutet
som annars bara dödar de celler
som vill födas

vi är egentligen ensamma
i folkhopens galax
där nära kan vara tusen ljusår ifrån

rädslan finns i att öppna den sista dörren
och enbart finna tomrum

men det spelar ingen roll
när ljuset aldrig reflekterar
de konturer som bildar
minnet av dig

oavsett om jag skriker ut min förtvivlan
kastar mig död på grå skitig betong
styckar mig till oigenkännlighet

kommer sanningen fortsätta leva

och snart servera mig ett nytt liv




Prosa av Max Poisé
Läst 211 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2020-03-28 10:08



Bookmark and Share


  ULJO
Mycket känslor här. bra
2020-03-30

    ej medlem längre
Du briljerar med ditt bildspråk utan att för ett ögonblick låta det överskugga den starka känslan som är bärande genom hela texten. Det finns en nakenhet eller uppriktighet i dina ord som är närmast påtaglig.
2020-03-28

    Lena Staaf VIP
Stark dikt med ett så vackert språk! Bokmärker.
2020-03-28

  Maria Lönn
Starka känslor. Härligt.
2020-03-28

    ej medlem längre
Snyggt..
2020-03-28

  Onomatoprofet VIP
Öde tomburkar är inte pantbara
2020-03-28

  wiria77
så fint
känslosamt skriftat
2020-03-28

  Pia Laurell (fd Kal Wallin)
Ja, ta nya steg in i Din framtid...
Känslosamt och uttrycksfullt förmedlat.
2020-03-28
  > Nästa text
< Föregående

Max Poisé