Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
sv: Färmité


fermité

handen borde ha kramats sönder av din
men istället fylld av små fragment av ljus,
som minner om inre slagfält
och mentala förluster

grundstött intill randen av kärlek
men förlorad innan ens tanken
uppfanns

kan sakna dig
som inte ens
vet att jag existerar

kan känna hur du smeker
tar och fångar vår gemensamma
evighetssekund

att drömma är en förbannelse
som söndrar mina celler,
vävnader och fyller vatten i
mina artärer

ett kluster av fryst luft som
isar alla ådror som inte längre
klarar ännu ett övertramp

dörren måste stängas
sentimmen bör passeras
den nya dagen måste födas

kanske då,
kan hjärtat åter bara pumpa blod




Prosa av Max Poisé
Läst 415 gånger och applåderad av 22 personer
Publicerad 2020-03-30 09:40



Bookmark and Share


  Lottie Ålhed VIP
Bildrik och välkomponerad dikt
2020-04-01

    Lena Staaf VIP
Din allra vackraste dikt hittills ( och det vill inte säga lite)! Bokmärker.
2020-03-30

    Elisabeth Nilsson VIP
I vårens tid lever längtan och saknad som mest. Känsligt och naket skriver du om hoppet själ och hjärta bär.
2020-03-30

  Stanley Rydell
Ja, jag tror att dörrar ibland måste stängas för att låta den nya dagen födas. Gillar den näst sista strofen!
2020-03-30

  Rise Little One
Positiva budskap!
2020-03-30

  Öknens Ros VIP
Kanske morgondagen ger hopp.
2020-03-30

  Pia Laurell (fd Kal Wallin)
Vackert, vemodigt!
2020-03-30

  Marita Ohlquist VIP
De två sista raderna är ett förhoppningsfullt avslut på en bra och tankeväckande text!
2020-03-30

    ej medlem längre
Snyggt, fastnade speciellt för:

"kan sakna dig
som inte ens
vet att jag existerar

kan känna hur du smeker
tar och fångar vår gemensamma
evighetssekund"

2020-03-30
  > Nästa text
< Föregående

Max Poisé