Jag har på förnatten etablerat ett innerligt förhållande med Arndt sjömunken, vars bedjande händer fortfarande kan ses i böljeslaget precis nedanför mitt fönster. Fenomenet är särskilt frekvent under den tid då den hetsande marelden drar upp ytvattnet, ty då slår havet om till storm. Jag känner av hans hjälplöshet i varje por av min kropp och hans sakkunskap styr mig över de oändliga gestaltningsproblemen med riggar och ventiler, eftersom jag saknar sakkunskap och snart förlamas jag av vågtopparnas våldsamma svall och dyning liksom jag förstod, att han en gång gjorde. Och ibland känner jag av den panik, som de gamla fiskarna måste ha upplevt, då ett vågberg sköljer över dem. Pennan skriver intensivt och tycks leva sitt eget liv och snart kan jag vila i skräckupplevelsens efterdyningar...
Skalven från pennans ritt över de blanka arken och sjömännens klagan går över i ett sällsamt brus.
Man reser sig slutligen mödosamt från stolen i dammolnen från den inbrytande solen och konstaterar att verkligheten omkring en har börjat skriva sig själv under tiden.
Och under mig tar vinden emot mig medan jag sitter under den skyddande parasollen och låter ljuden från sjöfåglarna vagga mig till sömns...