Vita vingar lämnar logen
i sin spruckna stuckatur.
Gårdens gårdag skyms, och skogen
skymtar skymningsskär, ur fur
vinglar vinden, bortom boden
svajar granskog, mörk och tyst.
Sent, igenom gren, mot floden
går Columba, ej ett knyst
lämnar hennes fjäderfötter
och framöver stam och rötter
söker hon Elysium.

Krontopp ståtar stor och stum
över hennes ögonvrå,
runtom kalla, kala rum
reser sig en ruggridå.
Vilsen, ensam, framåt brynen
mellan ris som river sår
går hon, följd av febersynen
hos Harmonias vrängda vrår.

Spöken spinner spindlars väv.
Vita vingar klibbar fast,
viskande uppvindlar säv
stängda stigars överkast.
Fallna furufingrar fumlar
farligt efter hennes häl.
Jagad svag, Columba stumlar
där fantomer styrkor stjäl.

"Kanske bakom nästa krön?"
Redens tomma ler ger röst.
Vinden drar sin västanbön,
östan svarar, svart till höst.
"Kanske fram till nästa vår?"
Djupa gömmors flämt drar suck,
ruskor trår sin frestarbår,
fjärran fjärmas flodens kluck.
"Kanske, kanske, kanske, år?"
Över skogsförskymda salar
solrandssiluetten dalar
att ej stiga nästa vår.