Den roligaste sketch jag överhuvudtaget sett var Gösta Ekman utklädd till vishetslärare Mahatma Ekman som skulle hålla ett föredrag på temat man måste vara vän med tingen (underförstått annars kan tingen bli ovän med oss ). Jag minns att jag låg på golvet framför TV;n och formligen tjöt av skratt och magen hade spänt sig som av träningsvärk. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin haft så genuint roligt. Naturligtvis gick allt så tokigt som det bara är möjligt och man kommer i sån stämning att minsta lilla som händer på scen framkallar skrattparoxysmer. Och efter sketchens slut hade jag en lätt värk i magtrakten ingenting farligt utan helt och hållet ett resultat av skall vi säga en ytterst rolig tv-stund. Och faktiskt tycker jag att både Jönssonligan och Papphammar överglänstes av denne Mahatma vishetslärare.
Jag fick denna hågkomst när jag tittade på en del föremål som jag händelsevis samlat på; dels genom arv dels genom gåva. De som jag fått väckte inga större känsloyttringar men när blicken föll på en oansenlig liten sak som blev över i det arvegods som oundgängligen blir efter ett 70-årigt liv, for en lätt vindil genom min varelse. Halvt glömda bilder steg upp inför min inre syn blixtsnabb för att sedan motas tillbaka av det medvetna jaget. Vore jag lite mer litterärt bevandrad skulle jag ju naturligtvis börjat skriva om den tid som flytt och Marcel Proust och madeleinekakor men istället unnar jag mig att för några ögonblick på fantasins vingar uppsöka det landskap som Peter Englund kallar förflutenhetens. Det kan faktiskt vara ganska kul där ,så här när det nyss har sjunkit in i mig - jag är faktiskt ingen ungdom längre. Jag har döpt det hela till nostalgoteket nått skall det heta