Långt ovan molnen,

Säg mig; vad finns där?

Ser Hen inte till såren,

I dem han skapade utefter sin själ.

Att tvivla är att tro,

Det är inte mina,

Det är Kirkegaards ord,

Som ensligt klinga,

När jag balanserar genom elden på lina.

Jesus,

Offerlammet som absorberade min synd,

Är så lockande att det konstateras kan,

Om du är riktig eller ej säger något om min tidsrymd, För du var Gud, men du var även en simpel.. man.

När jag tar Nattvarden,

Känns det som att jag inte borde ha tagit den,

Mina synder plågar i ständig närvaro

När jag insjuknar tänker jag på dem igen,

Men många av mina bästa minnen är från stunder av blunder, Fallit för satans frestelse, Det ej pratas om sig, det ej äpplen äro nej.

Jag fortsätter tro, vill flyga som en sädesärla,

Men inte alla ord, Du skänkte mig en hjärna, Och jag själv har funnit mod.