...och det som varit, det som var,
finns uti hägring och i sägners dans,
i tidsrymder,
i tid och rymd,
i bilder kostbara, bevarat:

av 1969s Sune, vorden 22,
som i fåtöljen vänder blad
och läser högt
ur D. H. Lawrence glimrande essä
om Herman Melvilles Moby Dick,
om skeppet Pequod,
och om Ishmael och Queequeg,
om kaptenen Ahab,
och om havets vilda evighet,
om rymden ovanför och nedanför,
om vita valen Moby Dick

Jag ligger lutad på min gamla säng,
med stöd av kuddarna,
är ännu bara 20 år,
och njuter pipans Borkum Riff,
hypnotiserad av kamraten Sunes röst,
av ungsomsårens gurus röst
och av det lästas doft av hav och vind,

och på en stol, där sitter Bardheim,
konstnärsvännen på besök,
skissande Sune i fåtöljen,
som med sin röst
av specialhärdad metall
förhäxar Bardheim och förtrollar mig
med Lawrence lysande berättelse
om Herman Melvilles Moby Dick
i juli 1969
i en rivningslägenhet
på Skjutsargatan nummer 28

och femtioett år senare
på Jorden,
den dag som just i dag är den som är,
laddar jag essän om Moby Dick
från vida, djupa Internet
och binder samman Skjutsargatanstunden 1969,
med Sune och med Bardheim,
med denna stund 2020,
i vårvinterns april i Niemisel

för samman ungdomen
och åldern 70+
i ett och samma flöde,
ur vilket stiger oskattbara stunder
för min syn,
och en av dem är Sunes vackra reciterande
av D. H. Lawrence skakande essä
om Herman Melvilles Moby Dick