Emellan skymningsskynket strör en strimma
sin frid från fru Fortunas residens.
Mer menad, mörk, ur grava andars gräns
dras droskan dränkt i drömenklavens dimma.

För fick min blick för stunden stumt förnimma
en enda ändlös ström av drömessens
så träs nu, translikt trängd till tågans träns,
förgrymmad mun i kuskargreppets grimma.

Förbetslad driver pinan piskans droska
igenom grenar, under regn och åska.
Blott blixtar blå upptänder feberfacklan.

Från fru Fortuna, förd till härskarhöstar,
blott blötans kämparkramper överröstar
all livets larm, men välter vagn i vacklan.