Tar stigen
ner mot sjön

Förbi
den ”ryska”
björkskogens
vita slanka
jungfrur
och
linbanans
rostiga
skelett

Blåsipps
backens
rosalila
mutationer
är kronjuveler
som skiljer sig
ur mängden

Passerar
hamnen
som ligger öde
sånär som på
den sjunkna ekan
och en
gräsbevuxen boj

Fortsätter
ut på piren

En kajas
utspända vingar
i
höghastighetsfärd
över våra huvuden
skrämmer

Håller oss intill
stensättningen
för att inte
översköljas av vågor
på tillbakavägen

Fortsätter över
den fosforgröna
mossan
ner mot strandens
snäckskal och
drivveds formationer

Vilar på bänken
intill våtmarkens
kärr
och skira grönska

Nära den
mossbelupna stenens
huvud

Den med hår av
stensöta på toppen

Vandrar sedan
hemöver igen