Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Älven

”Om du blundar kan du höra det.”

Det var mormors röst i mitt högra öra. En sommarnatt i barndomens rum, med fönster som gapade öppna ut mot fullmånen.

”Shhh, lyssna nu.”

Och jag lyssnade.
Och jag hörde.
Än idag hatar jag mormor för det.

”Det förstår du, Marie.”, viskade hon. ”När du blir gammal nog och hör honom spela, då måste du se till att lyssna.”

Jag hatar henne eftersom hon visste att jag skulle göra som hon sade.

Han kom när frosten släppte sitt grepp om tunga hjärtan. När vindar inte längre piskade och koltrastar drillade mellan sköra bladknoppar. Barfota på stigen, med fiolen i handen klev han fram. Som vore han allt. Som vore han självklar.

Jag såg honom sällan förrän det var för sent. Och sedan var jag fast där, i allt det blå som omgav honom. Blev till källan han kramade livet ur med sitt spelande.




Prosa av Ljungeld
Läst 120 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-04-04 20:23



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ljungeld
Ljungeld