När jag var i tonåren slumpades det sig som så att jag läste om vissa naturreligioner i Afrika och deras syn på döden och vad jag vill minnas var att en person räknades inte som död om det fanns åtminstone en efterlevande som mindes honom. Vilket nonsens tänkte sextonårige jag självsäkert. Men 16 är ingen lång livslängd.
När jag var omkring 40 ringde min chef upp mig och frågade om jag hört att E. var död. E var min halvhemliga älskarinna ,Jag hade mött henne på min arbetsplats och
hon var min absolut största kärlek någonsin.
Känslomässigt var jag som en klubbad oxe. De följande veckorna förflöt som i en trans eller snarare en svart dimma. Jag ville så gärna att hon skulle komma tillbaka i livet så att momentant var hon vid liv- men tyvärr blev enbart momentant.
Kom så tiden för begravning. Och som brukligt när personer mitt i livet dör kom en hel del begravningsgäster och jag fick se gäster som E enbart pratat om där var hennes mor (som hon avskydde) där var moderns syster och moderns frånskilde man där en uppsättning äldre män från Tyskland. Där var även E:s bästis som var psykolog. Hennes föräldrar hade kommit till Sverige tämligen direkt efter krigsslutet antagligen för att bygga sig ett nytt liv.
Prästen som även han var en märklig man frågade under vid kaffet efter
begravningen om någon hade sett en död människa då gick det ett konstigt sus genom den manliga distingerade delen av sällskapet som fick mig att instinktivt tro att dessa utgjorde överlevande soldater från tyska arme´n. Och det kusligaste av allt när jag är i ett visst tillstånd mellan sömn och dröm så lever hon för mig. Men det måste vara just det där speciella sinnesstämningen då "avlidna" visar sig. Och när jag räknar efter så är det 23 år sedan hon gick över i det tillstånd varifrån ingen egentligen återkommer och jag tänker ofta på henne än